.

Ikväll tog jag en tur ut och klättrade lite med Pirri, efter att jag först hade filat lite på hovarna och brottat på honom gympadojorna. På höger hoven har nästan allt trasigt vuxit bort men vänter hoven ser fortfarnade väldigt tråkig ut. Men det växer ner tids nog, bara jag ser till att hålla kanterna runda så det inte far mer flisor.

Klättringen här hemma består av tre rejäla backar i närheten av ån och dit begav vi oss i vinglig skritt. För Pirri ville inte så gärna gå hemifrån utan sällskap, så han tittade åt alla möjliga håll, stannade försökte vända tills jag inser att jag är precis lika ofokuserad som han. Så när jag samlar ihop mig och bestämmer mig att nu får det vara bra, vi ska framåt och vi ska ha fokus ditåt, så var det slut på vinglandet.

När vi tog första bakcen ville han springa, frustade lite missnöjt när jag bad om skritt istället, blev ju jobbigare. Sen när vi kom fram under kraftledningen och går över trumman där inser jag vilken tur jag har att han inte trampar igenom marken för det har skurit av allt regn. Så på tillbaka vägen håller jag andan och hoppas att det ska gå bra vilket det gör. *pust*
Pga av trumman så rider jag bara i dom två första backarna vilket är tillräckligt. Varje gång vi vänder får Pirri mer fart vilket jag utnyttjar till att be om mer samling eller böjning än han annars skulle ha gett mig. Perfekt tillfället att flytta gränser. I traven får jag honom att samla sig rejält utan att krypa undan handen, är jätteroligt att leka med olika samlingsgrader tycker jag, tror det smittar av sig på hästarna också :)

Det enda tråkiga var att det var ett tjog stickflugor runt oss hela tiden, tur att jag tagit på Pirri både flugöron, pannband och smetat zinkpasta på alla sår. Att han ser lite lustig ut får man bjuda på, huvudsaken är att insekterna inte irriterar så mycket.